Där björkarna stod kvar

Där björkarna stod kvar

Det var första gången jag och min bror Roland hängde tillsammans, bara vi två.

Vi brukar inte umgås på det sättet. Därför kändes den här helgen på något vis större än bara ett besök i Siljansnäs. Dagarnas timmar fylldes av samtal om fotografi, minnen och släkt. Om sådant vi minns tydligt, och sådant vi försöker förstå i efterhand. Om människor som funnits före oss och om hur deras liv fortfarande letar sig in i våra.

Det fanns också något magiskt över helgen. Kanske var det platsen. Kanske alla samtal som fick ta den tid de behövde. 

På väg till Styggforsen i Dalarna åkte vi förbi en dunge med björkar. Jag hann lägga märke till de ljusa stammarna, det mjuka höst ljuset och färgerna som dröjde sig kvar mellan grenarna. Men det var först när jag var på väg hem som bilden riktigt fann sin betydelse.

Då såg jag datumet.

Det var exakt tio år sedan pappa gick bort.

Pappa kom från Edsbyn. Han älskade björkar. Jag vet inte om jag tänkte på det när jag fotograferade, men kanske behöver inte allt tänkas ut i stunden. Ibland finns minnena redan där, stilla och väntade, tills något öppnar dörren.

En helg med min bror. Samtal om det som varit, det som finns kvar och det vi fortfarande försöker hitta tillbaka till. Och så denna björkdunge, på vägen genom landskapet.

Det kändes som en hälsning.

Från pappa. Genom träden, genom ljuset och genom allt det som binder oss samman, även när åren går.

Beställ denna bild som Fine Art print (tjänsten kommer inom kort)